1

Konstant illamående

I slutet av gravidvecka 6 så började jag att få det lite jobbigt med illamående, jag provade de receptfria åksjuketsbletterna under den helgen men de hjälpte inget förutom att jag blev lite tröttare, samma sak var det då jag var gravid med Emmett. Men under söndagen så kom det värsta illamåendet från ingenstans och jag låg i princip hela dagen och kräktes, efter middagstid så lyckades jag nog behålla lite fruktsallad, en filtallrik med färska bär och max en hårdbrödmacka. Så såg den veckan ut och jag kände bara att jag orkar inte uppleva det här en gång till (mådde ju superdåligt med Emmett också), speciellt nu då jag har en kille på 2 år som jag vill kunna ta hand om! Så jag ringde till Stenbergska och lyckades ta mig dit och fick då utskrivet lergigan comp som skulle hjälpa mot illamåendet, plus att jag blev sjukskriven. Jag hade nyss börjat en ny kurs och jag ville bara få den bortgjord men än hur mycket jag ville så var det inget jag kunde göra och när jag accepterade att jag helt enkelt får läsa den kursen vid ett annat tillfälle så lättade en stor sten från mig. Men tabletterna mot illamående hjälpte ingenting förutom att jag blev helt konstig i huvudet, kände mig riktigt borta och jag skulle nog aldrig våga köra bil då jag åt dom, dessutom blev jag skakig. I slutet av veckan så var jag helt slut på efter att jag knappt fått i mig nån mat och var så less på illamåendet så då åkte jag på akuten där jag fick dropp och ett par andra tabletter utskriva som hette pimperan. Jag fick även en spruta med pimperan innan jag skulle fara hem och så obehagligt det var, blev alldeles kallsvettig och jag kom inte ihåg hur jag tog mig ut till Simons bil men påvägen hem så sa jag till honom att han var tvungen att stanna och jag klev ut i ett smutsigt dike och mådde så dåligt, svettades och blev helt borta i huvudet och jag la mig typ ner i diket i fosterställning tills Simon lyckades få mig in i bilen igen och väl hemma däckade jag direkt i sängen. Jag åt dom tabletterna i några dagar och då jag tog en tablett så mådde jag faktiskt inte dåligt under 2 timmar MEN jag blev så trött att jag inte ens orkade ta en sked fil och stoppa i munnen utan jag låg bara och sov och hela dagen var jag så trött att jag knappt orkade prata. Så tyvärr så blev inte de heller så lyckat och sen dess har jag klarat mig utan tabletter, vilket inte är roligt men det är bättre då jag reagerar så konstigt och inget verkar hjälpa. Jag har varit med om mycket obehagligt på sjukhus och eftersom jag reagerar så konstigt på nästan all medicin så gör det mig rädd och jag förstår känslan av att vara nära på att dö, då man har ont, är helt borta och kroppen inte alls lyssnar på en och det är inget man kan göra något åt och det gör mig så rädd för döden, för jag vill ju uppleva så mycket mer innan jag går bort! Jag kan inte förklara känslan, men på inskrivningen på MVC så var barnmorskan väldigt snabb med att boka in ett möte då jag är i vecka 24 om den kommande förlossningen och så att jag ska få gå igenom med en läkare min förra förlossningen så allt blir uträtt. För jag är väldigt rädd för kommande förlossning och jag vill så långt de går undvika ett kejsarsnitt till.. Men mer om det vid ett senare tillfälle..

Droppen hjälpte då faktiskt, då kom jag på ruta ett igen och fick lite mer energi. Allt blir ju en ond cirkel då jag inte får i mig mat, jag måste hålla blodsockret plant för att må okej. Så jag äter ofta och lite, frukt, mackor är sånt som går bra att äta och mat som sallader och lax men coca cola har jag inte druckit sen jag var i vecka 5 (trots att jag varit cola beroende) och godis och annat sött eller fet mat är bara att glömma. Så jag behöver då inte vara orolig att bli tjock som gravid, hittills tror jag att jag gått ner ett kilo än upp något. 

Mina dagar efter veckan med extremt illamående har sakta blivit lite bättre. En normal dag såg ut för mig att jag ringde till Simon då jag Emmett vaknade vid 7 för då var Simon tvungen att komma hem från jobbet eftersom jag inte ens tog mig upp ur sängen. Totalt värdelös har jag känt mig då jag inte ens orkar kliva upp och byta blöja eller klä Emmett. Och Emmett ser förtvivlad ut och säger "mamma kliva upp nu" "mamma må jätte dåligt" "mamma må bra nu" "mamma kräks", så det blöder i mammahjärtat då man inte orkar det man vill göra.. Så Simon fick ta över helt med att packa dagisväskor, planera middagar, hålla efter här hemma samtidigt som han sköter ett företag och bygger hus. Jag är lyckligt lottad som har världens bästa pojkvän, men det har varit så jobbigt att bara se på. Jag är ju en kontrollfreak som alltid ser till Emmetts väskor och att allt är handlat och att maten är uttänkt dagen innan, men på gott och ont så har jag bara fått släppa allt. Så Simon har tagit Emmett på dagis på mornarna och jag har legat och sovit till lunch och sen sakta försökt att få i mig nått i sängen och att ta mig upp på dagarna och oftast tog jag mig upp till kl 14/15 då Emmett skulle hämtas på dagis så då hade jag en stund med honom då jag mådde som bäst. För sen efter 18 så blev jag så trött och illamåendet kom tillbaka så då orkade jag inte göra allt för mycket.

Men nu har ju Emmett sommarlov och nu mår jag faktiskt så pass bra att jag orkar ta mig upp de flesta mornarna med honom (även fast jag kräktes i morse då jag klivit upp). Jag är inte sugen på någon mat så ofta, det var en period då jag var så sugen på körsbär och åt en låda varje kväll men för tillfället har jag inte carvings på något sånt. Jag mår dessutom väldigt dåligt på kvällarna och är extremt trött, kan ta sovmorgon, sova 3 timmar med Emmett på dagen och ändå vill jag sova efter 18 på kvällen. Men både tröttheten, förstoppad, hemorojder, finnar, halsbränna och tät i näsan är andra symptom jag har men dom känns ju helt okej i jämförelse med att kräkas flera gånger per dag. Jag är fortfarande så trött och orkeslös eftersom jag inte får i mig så mycket mat som jag borde och nästan inget socker så får jag ju ingen sockerkick som kan hjälpa mig heller :p Allt går ju iaf på rätt väg och även fast jag ofta kämpar fler timmar att ta mig upp och få igång kroppen så hade jag ork att dammtorka här hemma igår, vilket var första gången sen jag blev gravid och i kväll ska jag försöka dammtorka resten av garaget som jag inte orkade igår.. 

Jag hoppas att jag ska få börja må ännu bättre med illamåendet och få lite mer ork över snart så jag orkar göra det jag vill. Det är väldigt jobbigt psykiskt då jag konstant mår mer eller mindre dåligt och jag har grinat många kvällar då jag är så slut på och mår så illa och sen vet jag att jag kommer att vakna upp till samma skit imorgon där hela dagarna handlar om att tvinga i mig mat som jag inte är sugen på för att jag ens ska orka ta mig upp och orka något över huvud taget. Det har varit så jobbigt att jag vissa stunder ville avsluta graviditeten helt och bara nöja mig med världens finaste kille, samtidigt vet jag att jag inte skulle kunna förlåta mig själv om jag bara gav upp. Men en sak är säker även fast jag drömmer om en familj på minst 4 barn så kommer ingen fler unge ut ur den här kroppen, just därför är jag ännu räddare under den här graviditeten att något ska gå fel och att det här ska vara förgäves, för jag gör inte om det här och jag vill verkligen att Emmett ska få ett syskon. 

Nu ska jag avsluta detta deppiga långa inlägg, men jag vill bara skriva ner mina känslor hur allt har sett ut så jag kan påminna mig om 2 år varför det inte blir några fler syskon! ;p